adriana

Jaha, vilket antiklimax. Jag vankade omkring hemma och bara vääntade på telefonsamtalet, det telefonsamtal som skulle vända min värld upp coh ned, alternativt så den i spillror. Och så ringer han inte! Jag trodde verkligen att det var igår det skulle ske, jag trodde att det var igår han skulle få veta vad jag verkligen känner men inte då. Hur har han mage att inte ringa? Hur törs han leka Gud med mitt psyke på det här viset? Jag blir så förbannad på den underbara lilla varelse han ju faktiskt är.

Nåja, bättre (?) lycka ikväll kanske. För jag vill ju faktiskt berätta vad jag känner. Eller ja, vill och vill... jag vill supa ner mig, berätta det och dagen efter skylla på att det bara var fylleprat. A win-win situation, som man säger.

Well, ta-ta.

Är det undra på att jag blir förbannad? Jag avskyr när han insinuerar saker och när jag sedan frågar honom vad fanken han menar så svarar han att "det fattar du ju, sluta låtsas som att du inte fattar. Vi vet båda två vad jag pratar om." Och det kanske är så att jag fattar. Eller det är så att jag fattar, jag vet precis vad han håller på med. Han droppar små kommentarer om att han ska kolla in snygga pumor, men det är faktiskt inte det som gör mig så förbannad. Det som får mig att bli rosenrasande är att han säger det av den enkla anledningen att han vill provocera mig, han vill locka fram en reaktion för att kunna gotta sig i att jag är så jävla kär i honom.

Och jagär ett osäkert, självande litet jävla löv när det kommer till honom. Å ena sidan. Å andra sidan så vet jag precis vart jag har honom. Jag tror honom när han säger att jag uppfyller så gott som vartenda krav han har på en fru, och jag vet att det vi har är speciellt. Jag har aldrig upplevt och känt något ens i närheten av vad jag känner för honom, och jag är ganska övertygad om att han känner något snarlikt för mig. Så varför kan jag då inte bara erkänna både för honomoch mig själv att jag är upp över öronen förälskad i honom?

Kanske för att jag inte vill få ett negativt besked av honom. Jag kanske är rädd för att höra att han ser mig som en god vän, en av dom bästa, men inte mer.

Jag vet inte, det enda jag vet är att jag vill att han ska ringa mig nu, nu, NU. Fast jag vet att han inte kommer att göra det, han är i Copenhagen och dricker öl. Och kollar på pumor.

Själv sitter jag här med ångest över att vi kanske är osams. Loho-seher.

Det är väl ganska uppenbart att jag är svartsjuk, något annat kan det väl inte vara? Det kan väl inte vara så att jag är avundsjuk på att domär lyckliga, utan det måste väl vara det att jag vill ha tillbaka honom. Få tillbaka honom som jag sagt att jag inte har några känslor för. Och det har jag ju inte, det är bara det att när han är på sitt trevliga och braiga humör så är han ganska fantastisk. Dessutom har jag svårt att fatta att han kanske har kommit över mig nu, att jag inte har någon inverkan på honom längre. Att jag inte är hans stora kärlek något mer. Fast jag vill ju inte ha honom egentligen, han driver mig ju till vansinne med jämna mellanrum.

men det finns ju en anledning till att det hade varit helt perfekt. Vi delar ju något han ochjag, något som ingen kan ta ifrån oss hur mycket dom än försöker. Det kanske är därför jag svider till i magtrakten när jag tänker på domtvå tillsammans. han är ju liksom min, även om han inte är det.

Kanske är det där skon klämmer; att jag inte är nummer ett i hans liv längre. Att det inte är mig han tänker på utan henne. Mitt ego har kanske fått sig en törn. Jag hoppas att det bara är därför jag blir såhär.

Det började igår. Jag mötte upp med mamma och syster på stan och allt var helt okej. Visserligen hade jag känt redan innan att det var en sådan där dag när man var ful, fet och allmänt oattraktiv, men med en snygg kjol och ett linne, lite sminkad och med håret som enda riktigt snygga accessoar så kändes det inte helt omöjligt. Men någonstans efter det att mor inhandlat ett linne och vi tre gick på stan och mamma kom på den briljanta idén att vi skulle äta glass, där någonstans förvandlades jag. Jag blev helt tom inuti, alldeles kall och jag tappade hoppet om att det ska ordna sig. Jag har ingen aning vad det var som utlöste det hela, varför jag blev som jag blev men jag klarade inte av att låtsas vara glad.

Så där satt vi på en uteservering, mamma och syster med glassarna i högsta hugg och jag med ryggen mot gatan och alla människor. Gråten i halsen och blicken bakom mina solglasögon vända mot något som jag inte själv visste vad det var. Och nu har det hållit i sig. Jag är fortfarande väldigt låg och det känns som att jag har en stor klump i min hals. Jag klarar inte av att tänka glada tankar och jag fixar definitivt inte att se glada, lyckliga människor som går omkring och ler hela tiden, vilket i sin tur självklart bara späder på mitt illamående. Och man ska inte gråta på det här viset, man ska inte leta upp orsaker till att hamna hulkandes över livets orättvisor och man ska inte tänka på hur hemskt det är för så många. Jag vet ju bättre. Jag vet att jag kan börja storgråta av att se ett par barn som leker, för jag vet att dom kommer att bli så sårade förr eller senare. Skit samma att det är en del av livet, jag vill inte att människor ska vara ledsna.
Eller ta dom jag jobbar med. Vissa människor har sådana öden att man inte fattar att dom fortfarande lever. Men mest är det barnen jag tänker på. Jag funderar på hur det känns att bli sviken av sina närmaste, hur det kändes för alla dom som dog i flodvågskatastrofen att drunkna och om en tre månader gammal bebis förstår att han håller på att dö. Sen tänker jag på hur det hade känts för mig att förlora W, att känna honom glida ur mina händer för att sedan aldrig se honom i livet igen. Jag lever med hjärtat utanpå kroppen hela dagarna och jag kan inte ens räkna hur många gånger jag kan se hans döda kropp framför mig. Och jag vet att det är dumt, man ska inte tänka så – jag har hört det hur många gånger som helst men det hjälper inte. Jag kan inte låta bli. Det är som att jag har ett behov av att simulera värsta möjliga scenario gång på gång på gång för jag tror nog innerst inne att jag är förberedd när det väl händer. För jag är övertygad om att det kommer att hända. En dag så ligger han död i sin säng och jag har inte kunnat förhindra det. En dag så ramlar han ner i något vatten och drunknar efter att ha kämpat allt han kunnat. En dag så kör jag av vägen med honom i bilen och får se på när han brinner upp. En dag så går vi på stan när en galning kommer och skjuter honom i huvudet.
Det här går jag omkring och funderar på varje dag, flera gånger om dagen. Jag vet att det kommer att hända och jag kan redan nu känna hur förlamade sorgen är.

Jag är nog inte riktigt frisk.

Välkommen till min nya blogg!