Jag är nog sjuk i huvudet
Det började igår. Jag mötte upp med mamma och syster på stan och allt var helt okej. Visserligen hade jag känt redan innan att det var en sådan där dag när man var ful, fet och allmänt oattraktiv, men med en snygg kjol och ett linne, lite sminkad och med håret som enda riktigt snygga accessoar så kändes det inte helt omöjligt. Men någonstans efter det att mor inhandlat ett linne och vi tre gick på stan och mamma kom på den briljanta idén att vi skulle äta glass, där någonstans förvandlades jag. Jag blev helt tom inuti, alldeles kall och jag tappade hoppet om att det ska ordna sig. Jag har ingen aning vad det var som utlöste det hela, varför jag blev som jag blev men jag klarade inte av att låtsas vara glad.
Så där satt vi på en uteservering, mamma och syster med glassarna i högsta hugg och jag med ryggen mot gatan och alla människor. Gråten i halsen och blicken bakom mina solglasögon vända mot något som jag inte själv visste vad det var. Och nu har det hållit i sig. Jag är fortfarande väldigt låg och det känns som att jag har en stor klump i min hals. Jag klarar inte av att tänka glada tankar och jag fixar definitivt inte att se glada, lyckliga människor som går omkring och ler hela tiden, vilket i sin tur självklart bara späder på mitt illamående. Och man ska inte gråta på det här viset, man ska inte leta upp orsaker till att hamna hulkandes över livets orättvisor och man ska inte tänka på hur hemskt det är för så många. Jag vet ju bättre. Jag vet att jag kan börja storgråta av att se ett par barn som leker, för jag vet att dom kommer att bli så sårade förr eller senare. Skit samma att det är en del av livet, jag vill inte att människor ska vara ledsna.
Eller ta dom jag jobbar med. Vissa människor har sådana öden att man inte fattar att dom fortfarande lever. Men mest är det barnen jag tänker på. Jag funderar på hur det känns att bli sviken av sina närmaste, hur det kändes för alla dom som dog i flodvågskatastrofen att drunkna och om en tre månader gammal bebis förstår att han håller på att dö. Sen tänker jag på hur det hade känts för mig att förlora W, att känna honom glida ur mina händer för att sedan aldrig se honom i livet igen. Jag lever med hjärtat utanpå kroppen hela dagarna och jag kan inte ens räkna hur många gånger jag kan se hans döda kropp framför mig. Och jag vet att det är dumt, man ska inte tänka så – jag har hört det hur många gånger som helst men det hjälper inte. Jag kan inte låta bli. Det är som att jag har ett behov av att simulera värsta möjliga scenario gång på gång på gång för jag tror nog innerst inne att jag är förberedd när det väl händer. För jag är övertygad om att det kommer att hända. En dag så ligger han död i sin säng och jag har inte kunnat förhindra det. En dag så ramlar han ner i något vatten och drunknar efter att ha kämpat allt han kunnat. En dag så kör jag av vägen med honom i bilen och får se på när han brinner upp. En dag så går vi på stan när en galning kommer och skjuter honom i huvudet.
Det här går jag omkring och funderar på varje dag, flera gånger om dagen. Jag vet att det kommer att hända och jag kan redan nu känna hur förlamade sorgen är.
Jag är nog inte riktigt frisk.