adriana

Tomt. Det är tomt där det borde finnas en massa, men allt lyser med sin frånvaro. Jag kan inte låtsas vara glad när allt jag vill är att gå och sova, dra täcket över huvudet och stänga hela världen utanför. En människa ringer, frågar om jag inte saknar honom lite lite, jag svarar nej och blir inte ens ledsen när han blir det. Det är som att jag inte orkar bry mig nämnvärt om de perifiera människornas mående. Det låter så jäkla egoistiskt, men jag kan bara bry mig om mig själv känns det som. Eller nej, jag bryr mig om några till. Den minimala klick av människor som får mig att glömma att världen är ond, att människor far illa och att William kommer att bli ihjälskjuten vilken sekund som helst. Alla sådana tankar är borta när dom är i närheten på ett eller annat sätt.

Nu ska jag åka ner till syster och umgås tillsammans med en hög människor och en grill. Där tänker jag ha så roligt det bara går att ha. Det har jag bestämt mig för.

Ta ta


--

Eller inte. Jag orkar inte sitta och fånglo mot alla dessa som inte har en enda jävla aning. Dom vet ingenting, kan ingenting, fattar ingenting. Som blåsta nötter sitter dom där och skrattar mot varandra.
Ser dom ingenting?
Inser dom inte?
Jag sitter där och hånler inombords åt dom och deras triviala samtalsämnen. Jag ser ner på dom för att dom inte inser vilka nollor dom är.
Världen är inte en rosenskimrande plats, era dumma satar.

Tur att jag finns som har fattat hur allt ligger till, som Vet.


Och bespara mig alla hurtiga jävla uppmaningar. Jag har hört dom förut och jag har hört dom till leda. Tala inte om för mig att jag ska "rycka upp mig", se "positivt på saker", "ändra attityd" eller något liknande. Jag. Kan. Inte.
Inte just nu, inte just idag. I morgon kanske det är helt tvärtom, i morgon kan jag vara världens bästa människa, någon som alla avgudar och som inte kan misslyckas. Idag är jag bottenskrap, om ens det.

Jag är kass. Idag.