adriana

Det är väl ganska uppenbart att jag är svartsjuk, något annat kan det väl inte vara? Det kan väl inte vara så att jag är avundsjuk på att domär lyckliga, utan det måste väl vara det att jag vill ha tillbaka honom. Få tillbaka honom som jag sagt att jag inte har några känslor för. Och det har jag ju inte, det är bara det att när han är på sitt trevliga och braiga humör så är han ganska fantastisk. Dessutom har jag svårt att fatta att han kanske har kommit över mig nu, att jag inte har någon inverkan på honom längre. Att jag inte är hans stora kärlek något mer. Fast jag vill ju inte ha honom egentligen, han driver mig ju till vansinne med jämna mellanrum.

men det finns ju en anledning till att det hade varit helt perfekt. Vi delar ju något han ochjag, något som ingen kan ta ifrån oss hur mycket dom än försöker. Det kanske är därför jag svider till i magtrakten när jag tänker på domtvå tillsammans. han är ju liksom min, även om han inte är det.

Kanske är det där skon klämmer; att jag inte är nummer ett i hans liv längre. Att det inte är mig han tänker på utan henne. Mitt ego har kanske fått sig en törn. Jag hoppas att det bara är därför jag blir såhär.