Junkie

Eftersom min läkare inte hört av sig som hon sa att hon skulle göra gick jag omkring och undrade om jag på något vis försvunnit i semesterkaoset som jag tar för givet råder på hälsocentralerna runt om i landet vid den här tiden. Inte då. Igår kom jag innanför dörren till mitt bo och där ligger ett kuvert från landstinget innehållandes ett styck brev till mig. Där står det att min blodstatus är utan anmärkning, mitt bloEftersom min läkare inte hört av sig som hon sa att hon skulle göra gick jag omkring och undrade om jag på något vis försvunnit i semesterkaoset som jag tar för givet råder på hälsocentralerna runt om i landet vid den här tiden. Inte då. Igår kom jag innanför dörren till mitt bo och där ligger ett kuvert från landstinget innehållandes ett styck brev till mig. Där står det att min blodstatus är utan anmärkning, mitt blodsocker och snabbsänkan var toppen och min sköldkörtelhormonsnivå eller nåt sånt var bra. Vilket ledde till att jag igår vackert fick hämta ut en ask tabletter som jag ska knapra i mig i minst sex månader. Mot depression. Kul.

Så nu är jag officiellt en pillerknaprande, studerande, fattig, ensamstående småbarnsmamma med depression. Ain’t life grand.
Dessutom ska jag regelbundet gå till psyksköterskan (och aj vad ont det gör i mig bara av att skriva det där. Psyksköterska. Jag är ju för fan inte mentalsjuk, jag mår bara lite dåligt ibland) men det kommer inte att komma igång förrän i slutet av augusti när vårdcentralen jag egentligen tillhör öppnar för säsongen igen. Jag vet inte jag, nu börjar jag ifrågasätta om jag verkligen mår dåligt. Kanske jag bara är en dramaqueen med alldeles för mycket tid på mina händer. Jag kanske inte alls behöver hamna i någon samtalsterapi. Bara tanken på det gör ju att jag funderar på att utvandra någonstans långt ute i bushen. I Australien. Eller inte.


Förutom att shoppa knark igår så var jag in på biblioteket och råkade av en slump få syn på en bok som jag har hört talas väldigt mycket om men aldrig sett förut. Jag lånade hem den och sträckläste den, ömsom gråtandes och ömsom skrattandes. Boken borde egentligen ha varit helt fel för mig att läsa med tanke på vad den handlade om, men dom som har läst den säger att den skänker så mycket hopp och att det är det den primärt handlar om, inte något annat. Så där satt jag, i min fåtölj och kunde inte annat än hålla med när jag var klar. Boken heter ”Flickan med de röda skorna” och handlar om Hannah som dör i cancer när hon är tre år gammal och den är skriven av hennes mamma. Någonstans där bland alla sidorna stod det något som fastnade i mitt huvud och som gav mig en tankeställare. Jag kommer inte ihåg vem det handlade om i boken, men det gick ut på att personen ifråga inte kunde leva ut sin sorg på något annat sätt än att ta på sig andra människors olycka. Först då kunde hon gråta och få ur sig sin egen sorg, ångest eller vad det än kunde vara.
Det är ju precis så jag gör! Jag kan nog räkna dom gånger jag har gråtit för att jag tyckt synd om mig själv på min ena hands fingrar, för när jag är ledsen så är det alltid någon annan jag gråter för. Det kan vara för mina morföräldrar eller för en gammal pensionär på stan, men oftast är det för barns skull. Det spelar ingen roll om dom är glada eller ledsna, jag kan möta ett barn på gatan och sedan liksom frysa fast i mig själv på ett sätt jag inte har en aning om hur jag ska kunna förklara. Sen sköljer det över mig. Som den där gången i Malmö när jag och M var inne i en leksaksaffär för att köpa en present till Elin. Jag bara grät och grät och slutade inte förrän sent på kvällen och då hade jag förstört inte bara min sminkning utan även M’s tröja. Fast mascara går väl bort i tvätten. Och då var det inte ens ledsna ungar utan ett par grabbar som var jätteglada för att den ene skulle köpa en boll. Wtf?

Jag kanske är ett psycho ändå. Ett hobbypsycho.
Nåja, någon ska väl vara det också.

Inte i ordning

Jaha, vilket antiklimax. Jag vankade omkring hemma och bara vääntade på telefonsamtalet, det telefonsamtal som skulle vända min värld upp coh ned, alternativt så den i spillror. Och så ringer han inte! Jag trodde verkligen att det var igår det skulle ske, jag trodde att det var igår han skulle få veta vad jag verkligen känner men inte då. Hur har han mage att inte ringa? Hur törs han leka Gud med mitt psyke på det här viset? Jag blir så förbannad på den underbara lilla varelse han ju faktiskt är.

Nåja, bättre (?) lycka ikväll kanske. För jag vill ju faktiskt berätta vad jag känner. Eller ja, vill och vill... jag vill supa ner mig, berätta det och dagen efter skylla på att det bara var fylleprat. A win-win situation, som man säger.

Well, ta-ta.


Svartsjuka

 

Det är väl ganska uppenbart att jag är svartsjuk, något annat kan det väl inte vara? Det kan väl inte vara så att jag är avundsjuk på att domär lyckliga, utan det måste väl vara det att jag vill ha tillbaka honom. Få tillbaka honom som jag sagt att jag inte har några känslor för. Och det har jag ju inte, det är bara det att när han är på sitt trevliga och braiga humör så är han ganska fantastisk. Dessutom har jag svårt att fatta att han kanske har kommit över mig nu, att jag inte har någon inverkan på honom längre. Att jag inte är hans stora kärlek något mer. Fast jag vill ju inte ha honom egentligen, han driver mig ju till vansinne med jämna mellanrum.

 

men det finns ju en anledning till att det hade varit helt perfekt. Vi delar ju något han ochjag, något som ingen kan ta ifrån oss hur mycket dom än försöker. Det kanske är därför jag svider till i magtrakten när jag tänker på domtvå tillsammans. han är ju liksom min, även om han inte är det.

 

Kanske är det där skon klämmer; att jag inte är nummer ett i hans liv längre. Att det inte är mig han tänker på utan henne. Mitt ego har kanske fått sig en törn. Jag hoppas att det bara är därför jag blir såhär.

 


hits