Han

 

Är det undra på att jag blir förbannad? Jag avskyr när han insinuerar saker och när jag sedan frågar honom vad fanken han menar så svarar han att "det fattar du ju, sluta låtsas som att du inte fattar. Vi vet båda två vad jag pratar om." Och det kanske är så att jag fattar. Eller det är så att jag fattar, jag vet precis vad han håller på med. Han droppar små kommentarer om att han ska kolla in snygga pumor, men det är faktiskt inte det som gör mig så förbannad. Det som får mig att bli rosenrasande är att han säger det av den enkla anledningen att han vill provocera mig, han vill locka fram en reaktion för att kunna gotta sig i att jag är så jävla kär i honom.

 

Och jagär ett osäkert, självande litet jävla löv när det kommer till honom. Å ena sidan. Å andra sidan så vet jag precis vart jag har honom. Jag tror honom när han säger att jag uppfyller så gott som vartenda krav han har på en fru, och jag vet att det vi har är speciellt. Jag har aldrig upplevt och känt något ens i närheten av vad jag känner för honom, och jag är ganska övertygad om att han känner något snarlikt för mig. Så varför kan jag då inte bara erkänna både för honomoch mig själv att jag är upp över öronen förälskad i honom?

Kanske för att jag inte vill få ett negativt besked av honom. Jag kanske är rädd för att höra att han ser mig som en god vän, en av dom bästa, men inte mer.

 

Jag vet inte, det enda jag vet är att jag vill att han ska ringa mig nu, nu, NU. Fast jag vet att han inte kommer att göra det, han är i Copenhagen och dricker öl. Och kollar på pumor.

Själv sitter jag här med ångest över att vi kanske är osams. Loho-seher.


hits